Före detta vit fläck:
Albanien
Före slutet av september 2015 var Albanien säkert
en lika vit fläck för de flesta andra seniorer som för mig.
Då ledde Nils-Erik Friis oss på en minnesvärd resa
som gick från stad till landsbygd, från höga berg till en sandstrand vid Adriatiska havet, från vinodling och
slow food till en romersk arena som fortfarande till större delen är outgrävd efter jordskalvet som begravde den omkring 100 före Kr.
Vi var 25 seniorer, somliga av oss avec, som villigt lät oss transporteras per bekväm luftkonditionerad buss från sevärdhet till sevärdhet, många av dem medeltida borgar högt uppe i de häpnadsväckande majestätiska albanska bergen. Överallt lever minnet av Skanderbeg, Albaniens nationalhjälte som går igen bland annat som namn på en populär lokal brandy. Skanderbeg mobiliserade på 1400-talet en folklig resning som länge kunde hålla det ottomanska imperiet stången. Skanderbeg hade också en lillasyster som var nästan lika duktig – och en fin borg hade hon också.
Det arkeologiska muséet i hamnstaden och badorten Durres öppnade definitivt våra ögon för att Albanien inte ska ses som något perifert och betydelselöst litet land. Tvärtom låg Durres på den i tiderna så viktiga vägen mellan Istanbul – rättare sagt: Konstantinopel – och Rom, och alltså precis i händelsernas centrum.
I dag har Albanien omkring tre miljoner invånare, och ytterligare en miljon albaner finns i utlandet. För besökare från Finland blev det tydligt att det finns många fler beslöjade kvinnor i Helsingfors än i Albanien, där 65 procent av befolkningen är muslimsk. Så sade vår utmärkta guide också att den dominerande religionen för albaner är ”att vara alban”.
När Sovjetimperiet bröt samman föll också diktaturen i Albanien, med stort kaos som följd. Statschefen Enver Hoxha har beskrivits som en maktfullkomlig envåldshärskare med paranoja. Arvet efter honom symboliseras av omkring 700 000 bunkrar som byggdes i stället för de bostäder befolkningen hade behövt.
Friis & Resor ska ha stort tack för resan!
Johanna Westman
